Det är vackrast när det skymmer

View west from la finquita

View west from la finquita

This is the first poem in Swedish my dad ever taught me.  We were watching a magnificent sunset with the  sky ablaze behind Cali’s farallones, the part of the Andes mountain range that stands watch over the city of my birth.  Last year in Ljusterö, one evening when dusk took forever to turn into night, we said it back to each other.  And tonight, watching another beautiful sunset, I go back to it once again.  The translation is good and the limits of translation are such that it ends up sounding more melancholic and angst-ridden than it does in Swedish–there is much more wonder behind the words, at least as I hear them, in Swedish.

Det är vackrast när det skymmer

Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, över markens hus

Allt är ömhet, allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt och allt skall tagas från mig.
Inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra ensam, utan spår.
Gunnar de Frumerie

(It is the most beautiful at dusk
All the love of the heavens
lies collected in a dark light
over the earth, over the houses on the ground .

All is tenderness, all is caressed by hands.
The Lord himself  erases far away shores.
All is close, all is far away.
All is given man as a loan.

All is mine, and all shall be taken from me,
soon all shall be taken from me,
The trees, the clouds, the ground where I’m walking
I shall wander alone, without a trace.)
Translation by Helene Lindqvist

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in: Logo

You are commenting using your account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.